Bilder från v.47

Skulle uppdaterat i söndags om resultaten, men blev inte av då jag va helt slut.

Men jag blev trea i dressyren och fick min första 8!!! Så nöjd!

Hoppningen gick mindre bra men de va mer för att bli av med rädslan! Detta resulterade med två stopp vilket jag tar på mig helt!

Helt sjukt

Det är helt sjukt, att jag skrev detta inlägget när jag va endast fjorton år gammal! (Skulle fylla femton) men ändå helt sjukt att jag skrev de så bra i en sådan ung ålder!

Tävling i helgen

Som ni ser så är det tävling i helgen som gäller! Dressyr klassen är på lördag efter middag. Startar 15:42 väldigt sent enligt mig, sedan är de hoppningen på söndagen! Dressyren gör jag med Barriär självklart & hoppningen gör jag tillsammans med hästen jag gick omkull med förra sommaren! Kommer ni ihåg? Jag låg till o med å bloggade på sjukhuset. Vilket va sjukt ärligt talat, att jag kunde blogga trots smärtan och chocken som smög sig på! Nog om de förflutna!

Jag är otroligt nervös inför hoppningen då jag inte ridit Skrållan på över ett år! Men vi tror att de behövs eftersom jag är helt knäckt fortfarande så är de nog den bästa medicinen! Att hoppa samma häst som olyckan hände med är nog bra för mig! Självklart är jag nervös för dressyren, då många duktiga ryttare som man möter! Självklart kommer jag uppdatera er med bilder och inlägg under dessa två dagarna!

Inte bara tävling som kommer ske, utan vi i US (ungdoms styrelsen) ska möta den stora styrelsen i gymkana! Vilka tror ni vinner?? US eller Stora styrelsen?

Denna ponnyn saknar man ju ändå!

Förlåt igen

Jag ber om ursäkt för att jag inte uppdaterat på väldigt länge! Men skolan har kommit i vägen etc. Där av den sega uppdateringen så förlåt!!

Får komma i gång igen efter denna pausen så bloggen inte blir stilla stående igen! Ge mig idéer, vad vill ni läsa? Vad ska jag skriva???

Don’t give up

Som ni märker har jag varit väldigt tillbaka dragen från hoppningen sedan olyckan förra året. Även hela ridningen, men mycket tack vare Barriär men även Delight så har jag tagit mig tillbaka. Men hoppningen är fortfarande lika svajig som innan. Jag hoppar men rädslan sitter fortfarande kvar vilket jag arbetar med varje dag för att komma över.

Denna ponnyn va jag aldrig rädd för eller över lag rädd att göra allt med. Hade han levt idag hade jag verkligen tagit tag i mig själv igen. Men vilket i nu läget är omöjligt, men enligt en tränare jag rider för måste jag hoppa med den hästen olyckan hände med. Vilket jag vägrade att göra men efter många om och men så ska jag göra de. Men bara när jag känner mig redo.

Funderingar på att bara ta mig över ett lågt hinder med den hästen allt skedde med är bara något stort för mig. Hon tror att de inte sitter i rädslan utan mer i att jag inte ens ridit hästen sen olyckan. Vilket är över ett år sedan allt hände. Så ge mig era tankar runt ämnet ”rädslor” hur har ni tagit er över en stor rädsla? Tell me!!